Ibland är ett silver guld värt

Vinter-OS i Nagano 1998 är ett av de få vinter-OS där Sverige inte lyckades knipa en enda guldmedalj. Under de 21 vinter-OS som hållits så har vi fyra gånger blivit utan guldmedalj. Givetvis oacceptabelt för ett vintersportland som Sverige, och man skulle kunna tro att Nagano 1998 därmed är något vi helst av allt ska glömma. Men så är det inte. Tre medaljer blev det sammanlagt. Pernilla Wibergs silver var den första svenska störtloppsmedaljen i OS, och det måste sägas vara en mycket bra insats. De svenska damerna tog även ett brons i curling.

Men Pernilla Wiberg får ursäkta, den största insatsen i Nagano stod Niklas Jonsson för. I Nagano tog han sin enda OS-medalj, på ett spektakulärt sätt. I ärlighetens namn så är Niklas ingen av de riktigt stora Svenska skidåkarna, och hans facit är inte så vidare imponerande. Men den som satt framför TV:n och såg femmilen i Nagano glömmer honom inte.

Niklas startade 30 sekunder före Björn Dählie, den urstarke norrmannen. Efter två mil hade Dählie kommit ikapp, och det kändes då som att Dählie säkert skulle dra ifrån Niklas ytterligare. Men så blev det inte. Niklas hade inga som helst problem med att följa Dählies tempo. Det som hände var i stället att Dählie började tappa krafterna. Med bara två kilometer kvar gjorde Niklas ett ryck. Och Dählie kunde inte svara. Niklas åkte i mål som en raket. Efter honom kom Dählie, som var mycket nära att kollapsa. Han hade helt enkelt tagit ut sig fullständigt. Dählie lyckades ta sig i mål på ren vilja, och vann åtta sekunder före Niklas i en av de mest dramatiska uppgörelserna i längdskidåkningens historia.

Comments are closed.